Dagarna rullar på.......
Tisdag 24 oktober 2017
Nu har vi varit i Tanzania en hel månad. Vi har kommit in i någon slags vardag både Göran och Johan och jag.
Jag går till sjukhuset varje morgon och börjar kl. 7.30 som alla andra med "morning report". Det innebär att all personal samlas och får lyssna till vad som har hänt på sjukhuset under natten och vilka nyinlagda patienter som har kommit till de fyra avdelningarna samt vilka behandlingar som har givits. Alla får ta del av allt oavsett på vilken avdelning man jobbar eller vilken yrkesfunktion man har.
Efter rapporten diskuteras ibland diverse aktuella frågor. Jag förstår ju inte swahili och sjukhusspråket är en mix av swahili-engelska så jag kan inte utröna några detaljer i det som sägs. Jag ber om en sammanfattning efteråt ifall det är något särskilt på gång.
Morgonrapporten tar minst en timme ofta en och en halv och det är ca 30 personer samlade, så här bränner man minst 30 arbetstimmar varje morgon.
Efter morgonrapporten så går var och en till sin avdelning. Sjuksköterskorna har en ganska annorlunda roll här jämfört med i Sverige. Eftersom varje patient har minst två anhöriga som sköter all mat och all omvårdnad så återstår för syrrorna att verkställa doktorns ordinationer. Omvårdnad - d v s själva kärnan i den västerländska sjuksköterskerollen - existerar inte här. Inte heller finns någon form av rehabtänk. Varken sjukgymnaster eller arbetsterapeuter finns på sjukhuset. Patienterna som skrivs ut får klara sig med hjälp av sina närstående.
Vanliga diagnoser på min avdelning "Female Ward" är olika gyn-åkommor samt malaria och anemi (blodbrist). Rätt många är HIV-positiva. Men det är ett brett spektrum av diagnoser på samma avdelning, allt från kvinnor som ska opereras för t ex struma, till ögonåkommor och psykiatri.
Så många saker är så annorlunda här och det gäller för mig att försöka förhålla mig till det jag får uppleva och ta del av.
Ofta, ofta ber jag bönen om sinnesro; Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Nu har vi varit i Tanzania en hel månad. Vi har kommit in i någon slags vardag både Göran och Johan och jag.
Jag går till sjukhuset varje morgon och börjar kl. 7.30 som alla andra med "morning report". Det innebär att all personal samlas och får lyssna till vad som har hänt på sjukhuset under natten och vilka nyinlagda patienter som har kommit till de fyra avdelningarna samt vilka behandlingar som har givits. Alla får ta del av allt oavsett på vilken avdelning man jobbar eller vilken yrkesfunktion man har.
Efter rapporten diskuteras ibland diverse aktuella frågor. Jag förstår ju inte swahili och sjukhusspråket är en mix av swahili-engelska så jag kan inte utröna några detaljer i det som sägs. Jag ber om en sammanfattning efteråt ifall det är något särskilt på gång.
Morgonrapporten tar minst en timme ofta en och en halv och det är ca 30 personer samlade, så här bränner man minst 30 arbetstimmar varje morgon.
Efter morgonrapporten så går var och en till sin avdelning. Sjuksköterskorna har en ganska annorlunda roll här jämfört med i Sverige. Eftersom varje patient har minst två anhöriga som sköter all mat och all omvårdnad så återstår för syrrorna att verkställa doktorns ordinationer. Omvårdnad - d v s själva kärnan i den västerländska sjuksköterskerollen - existerar inte här. Inte heller finns någon form av rehabtänk. Varken sjukgymnaster eller arbetsterapeuter finns på sjukhuset. Patienterna som skrivs ut får klara sig med hjälp av sina närstående.
Vanliga diagnoser på min avdelning "Female Ward" är olika gyn-åkommor samt malaria och anemi (blodbrist). Rätt många är HIV-positiva. Men det är ett brett spektrum av diagnoser på samma avdelning, allt från kvinnor som ska opereras för t ex struma, till ögonåkommor och psykiatri.
Så många saker är så annorlunda här och det gäller för mig att försöka förhålla mig till det jag får uppleva och ta del av.
Ofta, ofta ber jag bönen om sinnesro; Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Det är en stor utmaning att kunna vara i det som är så annorlunda än vad din egen yrkeserfarenhet är. När vi var där funderade vi kring skillnaden mellan familjen/anhörigas närhet till de sjuka kontra vårt sätt här hemma att nästan inte vilja eller våga att vara nära de som är sjuka. I västvärlden tar ju samhället över istället. Alice frågade oss mycket över vår syn på äldre, att det var helt otänkbart i TZ att inte finnas där om en äldre i familjen/släkten behövde stöd. Finns lite för oss att lära oss för eller komma ihåg tänker jag iallafall..... Fint med sinnesrobönen, hoppas den hjälper dig!
SvaraRadera