Ulla i Tanzania 2017

Gissa om vi njuter!! Här finns det världens godaste frukter. Vi kan riktigt frossa i dom. Just nu är det säsong för papaya, avokado och ananas. Och mangon har just börjat mogna. Bananer finns hur mycket som helst. Både kokbananer och vanliga, men i ministorlek. På söndagarna efter gudstjänsten så har man auktion på sånt som folk har skänkt i kollekt ifall man inte har pengar att ge. Då är det ofta härliga frukter som auktioneras ut. Men det kan också vara ett knippe ved, några ägg eller rent av en levande tupp. Vi fixar inte att handla själva på auktionen eftersom vi inte kan språket, men man kan ju alltid be någon om hjälp. I söndags köpte jag två stora fina papayor. Jag fick betala rätt dyrt eftersom vi var två muzungos (vitingar) - jag och den tyska doktorn - som bjöd över varandra. Slutpriset blev sju kronor stycket. Annars kostar dom två kronor styck. Här finns massor av avokadoträd, på sina håll hela avokadoskogar. Dom växer på träd typ som våra äpplen och päron. Säg nåt som

Vi har nyligen varit ute ett par dagar på lite sightseeing med Owen Jackson som jobbar på Konde stift. Kul att få åka runt och se oss om lite! Vi utgick på måndagsmorgonen från stiftets barnhem Iwambe Orphanage i storstaden Mbeya där vi hade sovit över natt. Owen hämtade oss med sin bil. Det var Åsa, Johan, Göran och jag. Efter diverse småärenden i Mbeya styrde vi kosan mot Tukuyu eftersom Owen ville bjuda oss på lunch hemma i sitt hus. Han bor lite i utkanten av stan i en fin villa med storslagen utsikt över omgivningarna. Kul att få träffa hans fru och barn och se hans hem. De hade, liksom många många andra här, några egna grisar, getter och höns. Vi blev bjudna på en härlig banangryta, avokado och lite annat gott. Vi for vidare genom ett mycket vackert landskap med höga berg och mycket grönska. Bananskogar och teplantager och grönsaksodlingar avlöste varandra. I den här trakten är det mycket bördigt och kuperat jämfört med Matema där vi bor där det mest är sand och snustorrt. S

Vi hat tagit några dagar ledigt från det vardagliga livet i Matema och varit på utflykt. Det började redan i lördags med en hel resdag upp till Mbeya. Det är bara ca 15 mil, men vägarna är ju så dåliga så det blir en dagstur för att ta sig dit. Vi skulle på fundraising i Mbeya för bibelskolans räkning. Det innebär att man har en stor gudstjänst med många inbjudna gäster för att samla in pengar till ett visst ändamål. I det här fallet var det till bibelskolan i Matema. Det var Johan, Göran och jag och vi åkte tillsammans med Helena från Sverige som var inbjuden som hedersgäst. Vår volontärskompis Åsa anslöt i Mbeya. Vi fick åka i en privat liten bil som bibelskolan hade ordnat. Ett helt gäng med elever och lärare från bibelskolan skulle också dit. De åkte inte riktigt lika bekvämt som vi utlänningar. Här finns inga regler eller krav på trafiksäkerhet verkar det som, för ca 15 personer åkte sittande eller stående på flaket på en liten lastbil. Ytterligare ett gäng satt i hytten. Först

Lördag den 18 november 2017 Nu är det närmare två månader sedan vi kom till Tanzania. Dagarna går fort och det känns på nåt sätt som vi är hemma här just nu. Vi har lärt känna lite folk och vi börjar förstå vem som är gift med vem och vem som bor granne med vem. Alla känner alla här i Matema, det är ju en sån liten ort, och många jobbar på sjukhuset. Och alla har förstås full koll på de få muzungos (vitingar) som bor här. Alla vet vad vi gör och inte gör. Eller hur vi är klädda eller inte klädda. Vi har ögonen på oss hela tiden, det får vi räkna med. Men de allra flesta är välvilligt inställda. En kväll när jag skulle gå hem ensam i det bäcksvarta mörkret så tappade jag bort mig trots att det bara var en liten bit. Jag mötte två män och sa som det var att jag hade "lost my way". Den ena sa på direkten att han skulle visa vägen för han bodde närmaste granne med oss. :) Många är ute och promenerar fast det är kolsvart ute. Det mörkar rätt tidigt och rätt snabbt. Det känns

2017-11-01 Hemma igen! Det är härligt att vara "hemma" igen. I vår lilla stuga på stranden i byn Matema alltså, efter några innehållsrika men stojiga dagar i stor­staden Mbeya. Vi (Johan, Göran och jag) har varit på utflykt till Mbeya några dagar. Vi blev bjudna på barndop ti­ll Alice (som jobbar på Konde stift) med familj. Det var der­as lilla ettåring El­isia som döptes. Bara att ta sig till och från Mbeya är ett litet äventyr i sig.  Själva dopgudt­jänsten med tillhöra­nde kalas var också en speciell upplevelse.   Det är inte helt en­kelt att resa och tr­ansportera sig i Tz.  Att åka "publikt" d v s ta en vanlig buss,  kan vara både obekvämt och tidsöda­nde.  Därför ordnades en bilskjuts för oss till Mbeya.  Gema, som är chef på Lut­heran Center där vi bor, såg till att fi­xa en bil med chauff­ör som vi kunde hyra med kort varsel. Hon följde själv med som eskort till Mbeya.  Enkel resa tog det ca sju timmar.  Då hade vi stannat och fikat och köpt dopp